Första numret av The European ges ut i en miljon exemplar. Den engelskspråkiga tidningen presenteras som en ny sorts tidning som ska förmedla nyheter från ett europeiskt perspektiv. Innehållsmässigt bestod den av en nyhetsdel, en affärsdel och en kulturdel. Synar man tidningens korta livstid i sömmarna är det en fucked up historia som mest liknar en säsong av Succession.
Tidningen, som grundades och ägdes av den tjeckiskfödde mediemogulen Robert Maxwell, beskrevs av honom som ett drömprojekt som låg helt rätt i tiden med den växande europeiska gemenskapen, glasnost i Sovjetunionen och ett Europa som äntligen var återförenat.
Det gick så där.
Tidningen som alltså lanserades i en upplaga om en miljon exemplar sålde som mest i lite över 200 000 exemplar och mest i Storbritannien, trots att den var avsedd för en internationell målgrupp. Tidningen kämpade hela tiden mot en sjunkande upplaga och tvingades dra ned på personalstyrkan och, därmed, ambitionerna.
Nåväl, i november 1991 hittades grundaren och ägaren död. Han flöt omkring i havet utanför Kanarieöarna. Superdålig semester alltså. Det visade sig att han hade tömt pensionskassorna för sin mediekoncerns personal för att pumpa in pengar i tidningen.
Tidningen såldes till de två brittiska tvillingbröderna David och Frederick Barclay. Deras idé var att göra tidningen till ett affärsmagasin. Engelsmännen var ju som bekant inte jättekåta på EU så med tiden blev tidningen allt mer EU-skeptisk. De ekonomiska problemen fortsatte och chefredaktörerna byttes ut i kvadrat.
I december 1998 kom The European ut för sista gången, efter det lades tidningen ned.