En gång för länge sedan i Tyskland (nära den ubercoola staden Cologne) satt producenten och musikskaparen Dee Dee Halligan (Dieter Lünstedt a.k.a. Tony Hendrik) och hans partner/hustru Junior Torello (Karin Hartmann-Eisenblätter a.k.a. Karin van Haaren) och filade på lite ny musik. De hade tidigare producerat musik åt bland annat Bad Boys Blue och Londonbeat.
Hur som helst hade de en ny låt på gång de gillade och de började leta en sångare till den. Den de till slut föll för var den Trinidadian-födda sångaren Nestor Alexander Haddaway. Han arbetade som producent, dansare och koreograf när han knöts till projektet. Undrar du vem tjejen som sjunger är? Gör inte det, det är bara en sampling från Zero-G samplings-CD “Datafile 1”.
Tony Hendrik låste in sig i studion lite över en vecka och kom sedan ut med låten som skulle bli en fet hit i hela Europa. Den toppade listorna i tretton (13) länder och blev nummer två i bland annat Tyskland, Sverige (vissa hemmafester under min uppväxt blev en jävla pina eftersom den spelades så många gånger per kväll) och UK. I USA kravlade den upp som nummer elva (11) som bäst på listan. Låten vann kategorierna “Best National Single” och “Best National Dance Single” på tyska Echo Award 1994.
Visst ja, Saturday Night Live använde den till sina inslag “Roxbury Guys” som är ganska roliga. I videon nedan tillsammans med Jim Carrey.